Det började som en riktigt bra dag. Pepparkaksbak och trevligt umgänge med goda vänner. Sedan kommer ett mycket tråkigt besked.
En person går bort alldeles för tidigt.
En person som är godheten själv, som alltid har ett vänligt ord att säga, som alltid har tid att småprata lite med mina barn och mig.
Plötsligt inser jag att livet kan ändras otroligt fort. Vi vet inte vad som väntar i morgon.
Jag måste lära mig att ta vara på tiden bättre, att njuta av varje stund, försöka att se det positiva i allt och lägga mer tid på det som är viktikgt i mitt liv.
Nu till helt andra saker.
Varför är det så svårt att göra det som jag vet är rätt?
Jag är så otroligt dum och korkad när det kommer till rörelsen mellan min arm och mun.
Hur gammal ska jag bli innan jag fattar vad jag håller på med??
Nu ska jag bryta det här skitbeteendet jag håller på med. Hur orkar ni med mig? Jag blir så trött på mig själv att jag nästan svimmar.
Vad tror du min mentor om att dricka äggmjölk i ett par dagar för att bryta mina fula ovanor?
BTW så får ni inte missa årets julkalender. Mycket bättre än den på svt. Det garanterar jag.
1 kommentar:
När jobbiga saker händer är behövs extra tröst. Och om man levt stora delar av sitt liv med att lugna sig med socker... ja, då är det som det är.
Problemet är ju bara att det inte fungerar som tröst i längden. Istället svänger blodsockret och man pendlar mellan dvala och ilska. Kanske inte du, men jag vet hur jag fungerar.
Nej, jag tror inte äggmjölk är lösningen. Men om du gör äggmjölkschoklad med en klick vispgrädde och tappar upp ett hett bad med god doft och ber att få vara i fred en stund, så kan det ingå i en kombo.
Kram! Jag är ledsen att du förlorat din vän!
Skicka en kommentar