Svininfluensan?

Undra om jag har fått svininfluensan? Det känns nog såhär. Huvudet dunkar och näsan rinner, i näsan sticks det på ett mysko vis. Jag mår som en gris helt enkelt. Inte en glad gris som rullar sig i lera utan en olycklig gris som har förkylning.
Tur i oturen så är Millie underbart snäll. Hon sitter på golvet och leker med sina grejer utan att klaga alltför mycket. Då är det värre med mig. Jag tycker riktigt synd om mig själv. Men det är för att det ÄR synd om mig.

I vanlig ordning så har Tage talat om för mig att om han ska vara hemma så måste vi flytta ner på campingen till en pytteliten stuga. Någon måste ju jobba. Han kan inte vara hemma för att jag är sjuk och inte orkar mer än absolut nödvändigt. Så är det. Ingen idè att försöka få honom på andra tankar, det vet jag av erfarenhet.
Det han inte vet om är att om vi inte har råd att vara hemma när vi är sjuka så kan vi ju inte ha råd att ta semester för att sitta i skogen och vänta på att en älg ska passera, inom räckhåll, för att han ska kunna skjuta den. Det lär bli en otrevlig överraskning om ett par veckor.

Nu måste jag var på bättringsvägen som kan tänka ut så bra saker. Skönt. Jag avskyr ju att vara sjuk så nu känns det genast lite bättre.

I morgon hoppas jag att jag är lite bättre så att jag orkar sitta upp med Millie i alla fall. Tage skulle visst ta med henne i traktorn oxå. Det låter som en bra idè tycker jag. Den bästa han haft på länge.

Nu ska jag hjälpa honom att lägga våra barn så att inte kaos utbryter.

Over and out