Mina föräldrar

Det här blir ett annorlunda inlägg. Jag är inte alls så bitter som jag kommer att låta, jag är bara realistisk.

Min mamma födde fem barn på åtta år med fem olika pappor, tror jag. Min mamma var inte så noga med att ange vem som var fadern till hennes barn så jag vet inte hur många pappor som var inblandade. Två av barnen väljer hon att adoptera bort.

Vid tjugoåtta års ålder så får min mamma cancer i livmodern. Av hennes dagböcker så framgår det att hon är rädd för doktorn och hon struntar i att gå på behandlingarna som hon erbjuds. I stället väljer hon att dö ifrån tre små flickor i åldrarna ett och ett halvt, fyra och tio år. Vi blir omhändertagna av hennes föräldrar, dvs vår mormor och morfar. Vår morfar var redan då alkoholist och fortsatte supa tills han dog den 21/3 1992.

Min pappa är ett stort frågetecken. Jag vet inte vem han är och har ingen lust att rota i det heller. Inte för att jag är bitter utan för att jag bara inte orkar bry mig.

Och nej, jag är inte bitter, jag lovar.

Det största frågetecknet för mig som mamma är de val min egen mamma valde att göra. Skulle jag få en allvarlig sjukdom skulle jag kämpa och göra allt för att leva så länge som möjligt. Aldrig i världen att jag skulle skita i en behandling för att jag var rädd. Mina barn är det viktigaste i livet för mig och inget kan ändra på det.

Varför gjorde min mamma som hon gjorde då?

Jag vet inte. Men jag tror att det ligger någon form av psykisk obalans i botten. Hon växte ju även hon upp med en alkoholist och det påverkar människan mer än man anar.

Hon kan inte ha mått bra psykiskt eftersom hon fattade så idiotiska beslut tror jag.

Älskar jag min mamma då?

Jag vet inte. Jag vet ju inte hur hon var och jag kommer inte ihåg någonting av henne. Men förmodligen älskade jag henne som barn, den lilla tid hon var min mamma. Men idag hyser jag inga speciella känslor för henne och tänker inte så ofta på henne.