Tänk om även vi vuxna kunde visa precis vad vi känner. Går något emot så är det bara att lägga sig ner och skrika.Vid närmare eftertanke så är det kanske tur att vi inte alltid visar vad vi känner. Idag var det en sådan dag för mig. Trött, sliten och grinig har jag varit.
Stackars er som träffat mig idag. Det är nästan lika synd om er som det är om mig;)
Kära Evelina åkte hem idag och det gjorde ont. Att inse att jag inte har hunnit prata med henne är inte så roligt. Men tiden räcker aldrig till. Eller är det jag som är för långsam? Jag vet inte.
Enda sättet tror jag är att planera in ett besök hos henne själv. Utan gubbe och småsyskon. Bara vi, våra kameror och photoshop. När?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar