Skidåkningen

Jag är så imponerad av barnen som lär sig så fort att åka skidor. Jag åker ju sämre än vad de gör......En underbar helg har det i alla fall varit. Barnen har lekt bra och jag har faktiskt hunnit umgås med min vän Vera som jag längtat efter.

Idag åket vi sagospåret med barnen och det var en prövning för oss vuxna.

Millie vägrar ta emot hjälp i uppförsbackarna. Jag håller bara staven bakom henne så att hon inte ska glida bakåt, då blir hon vansinnig och skriker att hon kan själv. När hon sen ramlar (för det gör hon när hon ska gå uppför) så måste jag dit och hjälpa henne. Jag är ju som sagt ingen stjärna på skidor, så att försöka få upp henne i en uppförsbacke när jag själv åker bakåt är inte helt lätt.

När jag äntligen fått upp henne för femtioelfte gången så krockar vi med ett gäng danskar som åker åt fel håll!!

Hur svårt kan det vara att följa åkriktningen??

Jag sa till dem att de skulle ta det försiktigt i backarna eftersom det kan gå fort utför om de får möte. Då ber han mig att prata danska med honom!

No more comment`s på den.

Jag kan bara konstatera att ska jag ha tålamod att åka skidor med mina barn så bör mitt eget behov av att åka vara stillat. Det är inte roligt att åka 640 meter på en timme när man bara vill ge sig iväg och bli genomsvettig.

Men vi har haft skoj i alla fall. Men någon gång ska vi åka iväg själva har vi bestämt.