Sluta gnäll!

Bild från svt.se

Har ni tänkt på hur mycket vi gnäller om vad vi kan och inte kan?

Jag inkluderar mig själv i gnällandet och när jag ser "Mot alla odds" så skäms jag. Jag skäms för att jag begränsar mig själv. Jag talar om för mig själv vad jag kan och vad jag inte kan.

Vad är det då jag inte kan?

Massor, om du frågar mig.

Men nu ska jag försöka att sluta gnälla och utmana mig själv att göra saker jag sagt att jag inte kan. Jag kan ju inte veta förrän jag provat, eller hur?

Bara min förkylning ger med sig så ska jag utmana mig själv med en gång. Jag tänkte att jag skulle börja med byspåret i Lofsdalen, mitt skräckspår med alla branta backar och knixiga svängar, men jag börjar försiktigt och tar Hovärksspåret. Det känns lite skrämmande och det räcker till en början. Jag behöver ju inte ta i så jag spricker.

Det är nyttigt för mig att se på "Mot alla odds". De kämpar och har mycket ondare än vad jag har i min nacke och axel. Så kan de så kan jag.

Jag har fäst mig vid Leif. Han känns som en stor, trygg nallebjörn som aldrig klagar eller gnäller. Han var den jag minst anade skulle ge upp. Fast det är klart, riskerar man att hamna i rullstol resten av livet är det dumt att stå på sig.