Jag fattar inte hur fort tiden går!
Det känns som att jag inte hinner med något förutom jobb, barnen, deras aktiviteter, matlagning, städning, träning och handling. Men jag klagar inte, jag har det rätt bra ändå.
Nu är mitt magonda över och då är det lättare att se ljust på tillvaron. Har man ont och är sjuk är det det enda man känner och allt känns hopplöst.
Tänk att jag mådde som sämst när en vän var mycket värre däran än vad jag var, ändå tyckte jag så otroligt synd om mig själv. Men det är väl så vi människor funkar, man blir uppfylld av sin sjukdom och det är det enda man ser. Eller?
Jag vet inte faktiskt, det finns väl alltid någon som har det värre men det är ju som omöjligt att se det just då när man mår som sämst. Det kanske bara är jag som tänker på det här viset. Ni andra tänker nog på andra som har det värre när ju st ni är sjuka;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar