Jag gillar inte fartfyllda aktiviteter. Bergochdalbanor, vattenrutschkanor och branta backar i slalombacken går bort helt och hållet.
Det där pirret man får i magen är något utav det värsta jag vet. Det är ett tecken på att det går fort och att jag inte har full kontroll. Usch.
Idag fick jag något slags konstigt ryck när vi var på simhallen. Alla säger ju att det är så roligt att åka vattenrutschkanan och Millie älskar ju den, så då kan den ju inte var så otäck tänkte jag. Jag tog med Charlie och gick upp till starten.
Det var högt. Fruktansvärt högt. Så högt att jag gick tryckt mot kanten och höll mig i räcket.
Väl uppe så kunde jag inte gå ner. Hur skulle det ha sett ut? Charlie fem år åker ner skrattandes och mamma får gå ner! Nej, klart jag skulle testa.
Alltså det gick så fort att jag nästan fick panik. Jag försökte hålla fast Charlie samtidigt som jag slungades från sida till sida......helt plötsligt är det dessutom kolsvart!!
Vi hade sån fart att jag hann tänka att mina ben kommer att brytas mot kanten därnere. Aldrig att det tar stopp i tid!
Men det gjorde det. Det tog stopp och jag var så rädd att jag skakade i hela kroppen. Tack och lov hade jag en förstående vän med mig som inte skrattade mig rakt upp i ansiktet utan bara log mot mig.
Jag tror aldrig mer att jag vågar åka rutschkana. Jag önskar att jag skulle våga men det är helt enkelt inte min grej.
Kan jag låta det vara så, acceptera att det inte är min grej bara?
1 kommentar:
Tycker det var modigt av dig att överhuvud taget överväga din fobi och släppa taget om kontrollen, även om det bara var för denna gången. Vem vet... Du kanske tar tillfället någon annan gång med och fobin lättar.
Själv avskyr jag att stå på stegar och är höjdrädd, men jag gillar karuseller, då jag litar på anläggningens stabilitet. ;)
Skicka en kommentar