Jag älskar att springa i backar, jag älskar att åka längdskidor i backar och jag älskar att gå i backar, så länge det är uppförsbackar alltså.
Uppför går det inte jättefort, men det går. Jag får kämpa och nöta på, meter för meter. Det är min grej. Jag gillar när det svider i fläsket helt enkelt, även om jag avskyr det där fläsket förstås;)
Nerför är en helt annan grej. Det går fort, fortare och helt plötsligt går det jättefort. Då hörs det när jag kommer. Fötterna slår i marken och det låter som när Tage släppte traktorskopan i asfalten här ute en gång. Nu överdrev jag nog en smula men jag vill att ni ska förstå hur det känns.
Fötterna går bara fortare och fortare tills jag tar kliv som är enorma, och det ska man inte. Små små steg ska man ta. Trippa som en häst. I uppförsbackarna sprätter man med hov....förlåt, jag menar fötterna;)
Märker ni att jag är helt såld på löpskolan? Har ni inte provat att springa med en löpcoach så är det dags. Jag kan förmedla kontakt med en tjej som är helt outstanding på att lära ut och göra underverk. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar