Förra våren började jag jogga efter att inte ha sprungit en meter på tiotals år. Det gick bra. Jättebra. Jag var så lycklig att jag knappt trodde det var sant. Jag som alltid sagt att jag inte kunde springa kunde det helt plötsligt. Jag tackade alla bro och torvenrundor och lunkade på.
I juni sprang jag 8,6 km utan att stanna. Jag var anmäld till Lidingöloppet 10 km i september och jag tänkte att det här klarar jag lätt!
Nästa dag kunde jag inte belasta min häl alls. Jag hade så fruktansvärt ont att jag trodde jag skulle bli tokig. Efter att ha lidit i tre månader träffade jag en idrottsortoped som konstaterade uttrampad hälkudde.
Jag har ju haft hälsporre på vänsterfoten och det var en baggis jämfört med det här kan jag säga. Nu har jag haft foten tejpad i 10 månader. Lika länge har jag ätit värktabletter som doktorn skrev ut. Jag har ortopediska fotbäddar, hälkoppar och alltid fotriktiga skor på mig. Jag har sammanlagt lagt ut 10.000;- på den onda hälen.
Vad gör man?
Det enda jag vill är ju att kunna springa igen. Det är faktiskt kul att springa. Nu tänker du att jag är knäpp och det får du gärna tänka. Det kanske jag är, vem vet?
Jag vet bara att känslan som infinner sig när man känner att man orkar är helt underbar. Det är så mycket positiva endorfiner som strömmar till att man blir nästan hög av lycka.
Har du inte provat så kan du vara tyst.
Nu har jag i alla fall testat att lunka på löpbandet på gymet. Två gånger à 1 km har jag provat. Det har gått bra!
Igår lunkade jag ca 1,7 km ute och i morse var jag lite stel i foten men inte ondare än vanligt i alla fall.
Så nu fortsätter, sakta men säkert att lunka på i mitt eget lilla långsamma tempo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar