Jag är sjukt trött på att inte kunna planera en dag i förväg vad vi kan tänkas göra. Vi vet ju inte hur T mår så det är det som styr vår tillvaro just nu, eller har styrt i 3,5 månad.
Självklart fattar jag att han lider, det är han som är sjuk och har ont, inte jag. Men jag är trött, psykiskt trött. Trött på att ensam ha ansvar för precis allt och aldrig få avlastning.
Men men, det går väl över. Eller löser sig som kärringen sa när hon sket i vasken. Livet går vidare och dagarna går vare sig jag vill eller inte. Barnen ska ha mat, kläder ska tvättas och hemmet ska städas.
Jag har med andra ord inte tid att sitta här längre och tycka synd om mig själv. För synd om mig själv tycker jag just nu. Det står jag för till 100%. Egotrippat kanske? Ja vad vet jag?
Diskbänken är full med disk efter en förmiddag fylld av besök av underbara människor. Millie sover och Charlie kollar på tv så jag får fixa disken ifred. Det kallar jag vardagslyx;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar