söndag 16 maj 2010

Rekommenderas

Filmen var riktigt bra. Så bra att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Det var en annorlunda film mot de jag brukar gilla (amerikanskt kärleksdrama....) men den var mycket gripande. Att se vad som kan hända mellan människor när det krisar, att se hur olika vi ser på saker och ting. Jag kan tänka mig att se den snart igen, så bra var den faktiskt.

Det är inte ofta jag får anstränga mig för att inte storgråta när jag ser på film. Visst snyftar jag ibland men nu snackar vi helt okontrollerad gråt. Tur att jag kunde lägga band på mig.
Nu är jag bara nervös för andra saker. Men det ska nog gå bra.

Att inte hoppas är att dö. Att våga tro är att välja livet och kärleken.

1 kommentar:

Gunilla sa...

Jaha, den här filmen ska jag hyra nästa vecka när jag är gräsänka i fem dagar. Köper med mig ett par paket med pappersnäsdukar också tror jag.