.....för ganska exakt 20 år sedan så fick jag mitt första barn. När vi åkte till sjukhuset på morgonen var det så varmt att vi fick ha rutorna nervevade, det här var innan det var standard med luftkonditionering i bilarna. Jag minns så väl när jag låg på operationsbordet och hörde hur fåglarna kvittrade utanför.
Så kom han då äntligen, våran fina Daniel!
4500 g tung och 54 cm lång. Han var störst av alla bebisar på bb och naturligtvis den sötaste de någonsin sett. Varje dag fick alla mammor gå in i ett rum och väga sina bebisar, därefter ammade vi och vägde igen, bebisarna alltså. När Daniel låg på vågen så bajsade han så det sprutade på både sköterskan och läkaren. De fick avbryta vägningen för att gå och byta om.
Jag var 19 år då och tyckte att det var fruktansvärt pinsamt. Alla de äldre mammorna tittade på mig och fnissade. Hade det hänt idag hade jag förmodligen bara skrattat åt det.
Idag fyller han alltså 20 år och jag ser honom fortfarande som min "lilla valp". Han kunde ju inte rå för att han såg ut som en liten hundvalp när han var liten;)
Åren har gått otroligt fort och ibland känns det som att jag missat flera år. Av någon konstig anledning kommer nog Daniel alltid att var den jag oroar mig mest för. Kanske för att han är mitt första barn, jag vet faktiskt inte varför det känns så. Jag vet ju att han klarar sig utmärkt själv, han är duktig, skötsam(tror jag), och den snällaste människan som finns. Han var även den snällaste bebisen jag haft.
Det är med stolthet jag tänker på Daniel. Jag är så glad att det går bra för honom och att han mår bra. Nu har han flyttat till sin födelsestad Uppsala. Jag längtar efter att hälsa på honom och visa var han bodde som nyfödd och var vi promenerade. Han kommer förmodligen att tycka att jag är skitjobbig. Men det är väl så det ska vara va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar