Rollen som offer

Jag har funderat mycket nu när jag har varit sjuk och mest legat, det har då slagit mig att många människor ser sig själva som offer. Allt de gör gör de för någon annan, de gör ingenting för sin egen skull bla bla bla.

Det är svårt för mig att tro på människor som utger sig för att ha gett upp sitt liv för någon annan. Vissa delar av livet kanske, men inte hela, det tror jag bara inte på.

Varför ger man upp sitt liv för en annan om man bara ska gnälla? Att ta rollen som ett offer och inte göra något åt situationen är lätt. Man lunkar på och låter allt bara flyta på, det är lugnast så....Att man sedan måste ta varje tillfälle i akt och tala om hur mycket man offrat är lågt.

Har du offrat ditt liv för någon så talar du inte om det, du visar det i dina handlingar istället.

Föräldrar som ser sig som offer är gräsligt. Om jag är så vill jag gärna veta det Evelina!

Att binda upp sitt barn till sig själv genom att vara ett offer som alla ska tycka synd om måste vara förödande för ett barn. Hur ska det lilla barnet veta hur det ska bete sig?